Jag förstår inte. Jag vill inte. Jag orkar inte.
Att ha en människa i livet man litar på, som alltid har ställt upp för en och som har gjort dagarna ljusa.
Känslan går inte att beskriva & jag har aldrig riktigt berättat för dej hur mkt jag uppskattar att du har funnit för mej. Jag har aldrig äns försökt. Jag litade på dina ord. Men jag skulle insett redan då att du är precis som alla andra.
Jag kanske inte har tänkt på hur mkt du betyder för mej egentligen. Jag har aldrig gjort det.
Men nu. Nu när du har lämnat mej. Har jag insett hur mkt du egentligen betydde för mej. Du betydde mer än du kan tänka dej.
Känslan att ha förlorat den där människan man litade på till 100% går inte att beskriva. Jag känner mej som ett spöka. Helt tom på in sidan. Jag vill inte det här.
Jag vill ha tbx dej. Han jag litade på. Han som alltid ställde upp för mej. Han som förstod mej in och utantill.
Hela dagen har tillbringats med tårar. Jag trodde aldrig att jag skulle behöva uppleva det här.
Jag kommer aldrig bli lika stark utan dej. Aldrig.
& jag känner mej som världens svagaste människa just nu, jag klarar inte av att gå till skolan. Jag har hoppat av pga det här.
Men känn ingen skuld. För jag har valt det här själv. För du gjorde mej till världens svagaste människa idag.
Förlåt.